Svensk vintersemester

Två flyktiga och fantastiska veckor i Sverige till ända. Med mersmak, och ändå inte. Härligt att träffa familj, fåtalet underbara vänner och Viktoria. Mysiga kvällar med ljus i fönstren, påklädd stadsvandring med handskakningar och förvånade leenden, blåa himlar med snett, skarpt och gulaktigt ljus, varaktiga skymningar så vackra att det gör ont. Friskhet och silverklockor i luften. Livgivande promenader, tunn, krispig is där den får fäste. Röda näsor att värma i halsveck. Nyp i kinderna. Minnen som hunnit blekna lite, får ny färg och intensitet. Själen, naturen och kärleken går hand i hand.

Men också vintermörkrets vardagsrumsförlamning. Raska fötter mellan välisolerade och juldekorerade ytterdörrar. TV-soffornas dövande mjukhet. Avvägningen mellan att göra och att inte göra har fastnat närmare inte. Kalla och lätt fuktiga fötter. En trötthet som inte riktigt vill släppa taget förrän solen står högt på himlen. Bedragna människor som har halva dagen kvar stänger ändå dörrar och gonar in sig i filtar i väntan på nästa dags solglimt. Årsringarna växer långsamt och tätt. På sparlåga i väntan på juni.

Punktering

Jag fick ett metallspett rakt upp i däcket häromkvällen. Förstod först inte vad det var som klonkade så regelbundet. Jag har hört att om man får en strumpsticka i ögat ska man låta den sitta kvar. Den teorin applicerade jag på däcket och det kändes ok, förutom att folk tittade konstigt när jag kom klonkande.
Det låter inte så allvarligt, men i detta land måste man förvänta sig det värsta för att inte bli helt knäckt, så jag räknade med en 3-4 dagar på verkstad. Men mina vänner i barrion ryckte ut och gav mig en snabb vägbeskrivning till en jourhavande däckmakare. De erbjöd mig att plocka av däcket och köra mig dit, men så lite isärplockning som möjligt när det är mörkt ute är en tumregel.
Däckmakeriet var otroligt nog öppet ännu klockan 20:00 på kvällen, och jag kom dit lagom till mitt däck gav upp sin sista suck. Jag hade stannat på tre mackar på vägen dit för att fylla på, men som av en händelse var luftaggregaten trasiga på samtliga tre. Det rådde febril aktivitet, och jag förstår nu hur det går att tälja guld i Venezuela. Fokus på något av alla de problem som oordningen skapar och så löpandebandprincip. På en 25 minuter, varav 10 var köande, var jag på rull igen.

Den skandinaviska julmarknaden

En ganska intetsägande händelse, men viktig för vardagsdokumentationen. Den skandinaviska församlingen anordnade sin traditionella julbasar. Det är tydligt att det finns väldigt få ”rena” svenskar i Caracas. De flesta är andragenerationare. Ärligt talat känner jag inte till fler än Patrik, Andreas, John, Lars Millevik och Torben.

Det var lite speciellt att äta Janssons i värmen. Jag serverade glöggen tillsammans med Patrik. Lars Millevik, avgående säljchef för Ericsson hade som traditionen bjöd kokat ihop den i sitt kök, och den var godare än någon kunnat kräva. Given succé, och det enda som folk kom tillbaka för att köpa mer än en gång.

Att ta körkort och betala böter

Som en påminnelse om civilisation så krävs ett körkort för att få köra min motorcykel i Caracas. Med tanke på den allmänna trafiksituationen i Caracas, och att det tog över ett år att få mitt cedula, har jag inte lagt ner någon tid på det ärendet. Kanske min moral har börjat lösas upp i kanterna? Efter några månader fick personalavdelningen reda på att säljchefen körde omkring utan legala dokument och påbörjade det själsdödande arbetet med att ställa saker och ting till rätta. Hälsointyg krävs. Det hade jag inte tid att skaffa, så vi köpte ett istället. Vi brydde oss inte heller om teoriprov eller uppkörning. Vi köpte hela baletten. Men innan jag hann få kortet i min hand kom vi in i december, varpå saker började drivas till sin spets.

December är den absolut mest riskabla månaden på året. Det är månaden då konsumtionen drivs bortom rimlighetens gräns, pengarna flödar på gatorna och poliserna behöver köpa julklappar. Det upprättas regelrätta vägspärrar vid rödljusen, och motorcyklisterna är de främsta offren, eftersom de kan köra in till kanten utan att blockera resten av trafiken.

Så där stod jag slutligen, längst fram vid ett rödljus, och kämpade för att ignorera den lagens väktare som frenetiskt viftade med armarna och blåste i sin pipa så saliven sprutade. Till sist blev det löjligt och jag fick köra in till kanten och köra korkad-gringo-stilen. Problemet var att jag hade kostym och laptop, så alla undanflykter var fruktlösa. Här fanns det pengar att hämta. 320 bolivarer och beslagtagen motorcykel löd domen. Men det var ju synd om dig, som utlänning, att behöva hamna i den här situationen. Så efter en 10 minuters skrämselsnack skulle han ”vara snäll och låta mig gå”. Och om jag ville fick jag gärna bidra med något.

- Hur mycket?
- Jaa... eftersom det handlar om 320 bolivarer kan du väl betala 100?
- 100! Mina kompisar har sagt till mig att jag aldrig ska betala mer än 20!
- Grrr......
- Ok, här får du 60.
- Tack, och så kör du hem nu.
- Ja konstapeln.

Min själ har nog inte bara börjat lösas upp i kanterna. Den har fullständigt rasat ihop.

Los Roques - favorit i repris

Anna Lundin – denna legend med oräkneliga SM-titlar i diverse racketsporter – har förärat mig och Caracas med ett besök. Tetra Pak hade bestämt sig för att valla henne latinamerika runt på två veckor. Ett av stoppen var på Hotel Caracas Palace, som lämpligt nog ligger 4 kvarter från mitt hus. Som vanligt är varje besök ”hemifrån” en välbehövlig påminnelse om alla de fantastiska saker som Caracas och Venezuela har att bjuda på. I rekordfart hann vi med att besöka 360, Avila, San Ignacio, Chacaito, Sabana Grande och Los Roques.

Närmare en resebroschyr än Los Roques går nog inte att komma. Men myggsäsongen gällde tydligen även där, och inte bara på Playa Miami. När vi korsade en 50 meter bred landtunga svärmade mygg så hungriga att även efter att jag slängt mig i skydd i vattnet så satt de kvar och slurpade (allvarligt)!

Men det var klådan värt att strax därefter få se två extremt frodiga venezuelanskor komma lufsande i våra spår. Det var som en förutsägbar film. Vi stod andlöst och väntade på katastrofen som alla visste skulle komma, och som ändå motsågs med skräckblandad förtjusning. Den första av de två stannade plötsligt till och smiskade till sig på ena låret så det dallrade ordentligt. Den efterföljande skrek till och pekade på sin kamrats rygg. Som på en given signal gav de sig av. Det påminde lite om två accelererande pråmar. Det tog tid för dem att komma upp i hastighet, men när de väl hade fått fart gick de seismiska skälvningarna höga och de saktade inte in förrän de kommit ut knähögt i havet. Vattenmotståndet fick dem då att stupa som två klubbade sälar, med tsunamivarningar över hela ögruppen som följd.

I övrigt låter jag bilderna tala för sig själva.