Oskrivna blad

Häromdagen fick jag ett genomgrått mail från Sverige. När jag läst det 20 gånger, grubblat, och efter mycket ältande skrivit svaret i sten, stod det klart att jag med största sannolikhet ingenting har kvar som jag är rädd att förlora. Kanske är det först nu som jag därför är fri att göra precis vad jag vill?

Nu har det gått ett par dagar utan att något hänt. Himlen har inte trillat ner, och inte heller har någon kommit till min undsättning. Det slår mig att jag verkligen är ensam i världen. På gott och ont.

Idag blev det officiellt att landschefen Venezuela också ska ta över ansvaret för Colombias verksamhet. Det är en inte alltför långsökt tanke att han planerar att skicka över en del venezuelansk personal till Bogotá för att multiplicera de metoder som gett resultat här i Venezuela. Och mest lättrörlig i truppen är jag. Vi får se vad han säger när han kommer tillbaka i nästa vecka.

Kanske kommer någon till min undsättning med andra spännande alternativ innan dess?

Barnförbjudet

Det här inlägget är inget jag är stolt över. Tvärtom, det är pinsamt för en man i min ålder att försätta sig i en situation liknande den som beskrivs nedan. Om misär, lidande och dekadens avskräcker dig måste du sluta läsa nu. Om du fortfarande läser så är du en sjuk person. Jag menar allvar. Om du inte känner mig kommer ditt första intryck av mig att bli och förbli skevt och sorgligt. Men det sägs att folk gillar när andra gör bort sig, så håll till godo.

Efter över ett års tjatande skulle jag slutligen följa med den galne svensken – el Sueco Loco – till stranden en söndag. Av någon outgrundlig anledning var jag på krogen kvällen före, och ignorerade det faktum att jag varit magsjuk, i praktiken utan att äta någonting på två dygn. Den oundvikliga följden blev en baksmälla i avancerad migränklass, som jag vägrade erkänna. Jag tog ett djupt andetag och sprang ut i den väntande bilen utan att känna efter. Det fungerade väl rätt ok, så länge som El Loco inte pratade. Vilket var ungefär 5 minuter under en färd som varade i två timmar. Som en desperat åtgärd köpte jag, och försökte äta, en empanada. En tugga var nog. Jag spottade ut den halvtuggad. Väl framme på parkeringen vid stranden försökte El Loco truga på mig en kraftfull drink, men backade när han såg desperationen i min blick. Kallsvetten rann av mig och jag stapplade fram som om jag nyss blivit påkörd av av en buss. El Loco följde efter mig, pratade oupphörligen och dunkade mig i ryggen tills jag plötsligt kräkte okontrollerat genom näsan.

De härdade parkeringsvakterna, som förmodligen sett det mesta i sina dagar, ropade förskräckta: ”Cooooño!”

Vilket direktöversatt betyder något i stil med: ”Det var det äckligaste!”

Not one of my finest moments.

Jag lade mig i bilen och vred mig i plågor, badande i svett, tills jag äntligen lyckades domna bort. Då kom El Loco tillbaka till bilen för påfyllning av sitt litersglas, dunkade i biltaket och frågade om jag inte skulle ha en drink ändå.

Jag kvicknade till först några timmar senare, lagom tills det var dags att åka hem. Då hade El Loco knäckt en liter Absolut och precis kommit på sig själv med att klafsa runt barfota i det jag inte längre ville ha.

På vägen hem vankades det middag vid en skruttig vägkrog, där serveringspersonalen jovialiskt berättade att El Loco alltid stannar till för att äta skaldjursgrilltallrik på deras restaurang, och sen somnar han. Så då ställer vi bort en fläkt för att rädda honom från myggen.

Sen satt vi i bilkö i 300 meter, och i tid räknat över två timmar, för att ett rödljus krånglat till det vid en korsning. Bilar trängde sig förbi i vägrenar, i ytterfiler, och till och med i det utrymme som i Sverige varit ett djupt dike mellan körriktningarna. Här var det också ett dike, men inte tillräckligt djupt för att avskräcka bilarna som studsade och skramlade fram så att dammet yrde. Störst och fräckast går först. Så går det till i stadsjeeparnas och de skamlösas förlovade land.

Ja, se det var en riktigt härlig dag på stranden det.

Jag säger som Gert Fylking...

Efter sju sorger och resten bedrövelser har jag motorcykel igen. Det är för svårt att prata om i detalj, jag nöjer mig med att säga att när reservdelsjäveln slutligen kom så var det fel. De ville att jag skulle prova den ändå. Och så fortsatte det i turer längre än Hurtigrutten tills jag slutligen krävde en ny cykel och skickade en egen lastbil över halva landet för att hämta den. Nu är den här och jag fräser runt som hin håle själv. Ruskigt så snabbt jag tappat mycket av respekten för trafikmyllret. Det är lite som att lägga pussel där jag kryssar fram och försöker andas så lite som möjligt.

I de högre socialklasserna är det ovanligt med motorcykel. En caracasbo lägger MINST 2 timmar om dan i bilkö, och det bara mellan hem och jobb. Ska de sen förflytta sig mer än ett kvarter tar de bilen igen, och förlorar ytterligare någon promille av sina liv instängda i en plåtlåda. Mina kollegor trillar nästan av pinn när jag nonchalant berättar att jag sover till sju. Vid den tiden sitter redan de flesta stackare i sina bilar sedan en bra stund. Det tar mig 10 minuter dörr till dörr.

Är du medelinkomsttagare har du inte råd att bo inne i Caracas, utan tvingas ut till sovstäderna Guatire eller Guarenas. Då är det helt normalt att stiga upp klockan halv fyra på morgonen för att hinna till jobbet inne i Caracas omkring åtta.

Den gör verkligen livet betydligt enklare min blåe springare.

Skitiga larver!

En fullmånig natt vägrade jag sova. Jag la mig och tittade på himlen och månljuset som trillade in genom de gallerförsedda fönstren. I ögonvrån såg jag plötsligt hur gallret rörde på sig. Med hjälp av en ficklampa identifierade jag en långfingersstor larv som makligt kröp gatan fram. Efter lite inventering kom jag fram till att det var en hel familj på utflykt, och det är klart att jag kunde dela mitt galler med dem.

Någon dag senare kom jag ihåg dem och slank ut på balkongen. Där satt de hela gänget och kurade, under en utskjutande nisch som skydd mot solen. De var säkert runt 25-30 stycken, välmående och feta. Jag borde anat oråd.

Ett par dagar senare gjorde jag en ny fältstudie, och det var först då jag insåg vad tusan de hade att göra på min balkong. De hade fullständigt ätit rent hela min 2-meters palm! Inte en kloroplast fanns kvar, och hela fönsterblecket var täckt av något som inte kunde vara annat än larvbajs! Det var sådana mängder att Augias stall tedde sig som en promenad i parken i jämförelse. Och inte hade jag någon att bli förbannad på heller, för larverna hade förpuppats de kräken.

Well, pupporna var vackra, och nu har min stackars palm lyckats pressa fram ett nytt blad, som snart ger mig skuggan tillbaka.

Skurkaktig förslagenhet

Det är ett härligt land jag bor i. Om du ska skicka en lastbil någon längre sträcka, vilket vi gör ett antal hundra gånger i månaden, så bör den åtföljas av eskort med tanke på kapningsrisken. Det har såklart även våra konkurrenter tagit fasta på. Men skurkarna är förslagna häromkring. De kidnappade helt enkelt konkurrenternas eskort och krävde lösensumma för den...