Att flyga i tjänsten innebär så gott som alltid uppstigning omkring fem på morgonen. Mycket obehagligt att med ett lätt illamående som påminner om baksmälla baxa upp huvudet från kudden och kliva i framlagda kläder. Stappla ut till den väntande chauffören som river iväg längs tysta, skumma och faktiskt nästan tomma gator. Då börjar äventyret. Bilen är tung, gungar som ett stort skepp på ojämn asfalt. Människor i djup sömn sticker ut domnade ben genom parkerade bilars fönster. Däcken gnisslar försiktigt i kurvorna. Skuggor som rör sig. Rödljus som får min chaufförs hånskratt rakt upp i ansiktet. Parkeringsvakten som aldrig hälsar står barbröstad i skumrasket och sopar sin plätt ren från grus och avgasdamm. Tittar slött efter mig i bilen när vi passerar honom, och på andra sidan gatan någonting som rotar i gårdagens sopor efter dagens fynd. Solens ankomst anas på himlen när vi slår in på motorvägen och där sällar oss till den sällsynt tunna, och därför fortfarande snabbt flytande, karavanen av bilar, förarnas munnar fulla av guld. Det ögonblick då staden faktiskt känns skötsam och tillförlitlig, för ännu varken behövs eller hörs den brölande kakafonin av bilhorn.
No comments:
Post a Comment