Avreaktion

Det har varit en jävligt jobbig vecka. Eller två. Jag hatar venezuelaner. Alla. Inga undantag. Det går inte att diskutera logiskt med dem. De är hala mollusker, som små intvålade spädgrisar som sprintar runt i sina stior, skriker i högan sky och slinker ur mitt grepp så fort jag tror att jag fått fatt i dem. Att försöka få ur dem information eller ett rakt svar är som att försöka gripa om en vattenstråle och flytta den.

Kärringen i Choroni var en jävla ljugarkärring. Hon hade såklart inget vandrarhem till salu, det sa hon bara för att locka folk till sitt skabbiga ruckel, för att få hälla i dem äckligt nyponté mättat med socker, ljuga om att hon hade europeiska vänner, och slutligen erbjuda dem att köpa den utdömda kåken. Århundradets affär. Ett sorgligt exempel på ett flyktingläger, med skabbiga hönor som drev omkring i flock, en enögd släkting som en inventarie i hörnet och den 6 kvadrat stora tomten gropig och skräpig. När jag inte skrev under på direkten sockrade hon erbjudandet genom att slänga in ett glasbord i affären.

Hon skulle såklart aldrig bo så, som en slemmig padda under en giftsvamp, om hon nyss sålt ett centralt vandrarhem… Det var tragikomiskt, men en härlig upplevelse. Och jag fick i alla fall nyponté och hål i tänderna.

Städtanterna var ena jävla ljugarkärringar. Två gånger hade vi bestämt tid. Två gånger hade vi stämt av kvällen före. Två gånger satt jag på morgonen och väntade i lägenheten. Och två gånger uteblev de utan varsel. Kanske förolyckades de på vägen hit? Även om jag hoppas lär jag aldrig få veta vad som verkligen hände, för ingen av dem svarar när jag ringer dem.

Min broder på gatan var ett jävla as. När jag stod i färd med att inta den absolut sista platsen på bussen trängde sig en samvetslös djävul emellan med blixtens hastighet. Denne djävul tittade inte ens på mig när jag frågade vad fan han höll på med, utan han vände bort blicken och ignorerade mig fullständigt. Jag skäms för att erkänna att jag var en hårsmån ifrån att ta tag i byxlinningen på honom och slita ner honom på gatan. Och jag skäms för att erkänna att jag allt mer börjar förstå den lilla medel- och överklass som gör allt de kan för att avskärma sig från ”folket”.

Men hur härligt var det inte att se en ny busshållplatsvakt stå och verkligen försöka hålla ordning i kaoset. Som den bror duktig jag är gick jag fram och tackade honom med hög röst, höll fram honom som ett föredöme och stack till honom en halv dagslön.

Och hur härligt var det inte när mina vänner i varuboden hade gömt undan en liter mjölk till mig, när jag kom hem sent från jobbet. Här, ta den i en papperspåse, för det står en tjockis där borta som har varit på mig 100 gånger och han får inte se att du fick den.

Och hur härligt var det inte när mina vänner på sushihaket svängde ihop 20 bitar Midway när jag kom hem sent från jobbet, trots att köket egentligen hade stängt.

Och hur härligt var det inte att med balkongdörren öppen mot svart tropiknatt sitta med en stadig Cuba Libre i hand och studera den partiella månförmörkelsen. Speciellt eftersom limen var lokalt skördad och dess citrusolja var som balsam i både mun och näsa.

Och hur härligt var det inte att laga min väska med superlim, ta den över axeln och i 23-gradig värme jogga ner till parken, och där mötas av glada hälsningar och en plats i det lag som stod på tur att spela.

Och hur härligt var det inte att komma hem, för tredje gången gillt, och denna gång verkligen mötas av ett skinande blankt hem och ett tjog nystrukna skjortor.

Och hur härligt var det inte att Pål ringde mig och bjöd mig på fest ikväll, tillsammans med den yngre delen av norska ambassadpersonalen.