Atlanta och Carnaval

Nu är det karnevalstider i Sydamerika. Det är inte bara i Brasilien som folk passar på att ta ledigt och bli dekadenta. Venezuela är det fyra dagars långhelg, men det hjälper föga när jag sitter i Atlanta på en flygplats lördag kväll.

Enligt uppgift från Miami var det sista träningstillfället för en produktkategori, så det var bara att bita ihop. Carlos Briceño och jag gick motvilligt på planet och de andra vinkade av oss med öl i hand och karnevalsmössa på huvud.

Carlos är en ny och väldigt trevlig kille som ska ta över marknadschefstjänsten när jag går över till säljchefsposten om en månad. Nog den trevligaste kollegan inom Elux så här långt. Men det var inte lika trevligt när vi på plats i Atlanta märkte att mötet inte var annat än ett säljmöte för den nordamerikanska säljkåren. Förbannat klantigt skött, snacka om slöseri med tid.

Men jag fick iaf se Atlanta! Det jag såg var ganska lugnt och städat. Strax över noll, klart väder varje dag och många… amerikaner. Det är verkligen ”The land of the free”. Eller snarare ”the land of free to look the way you like”. Helt sjukt vilka groteska, fantasikittlande och konvulsionsframkallande kreationer jag fått se. Frisyrer lika höga som på penntroll, stora lakan virade runt monstruösa kroppar, vaggande valrossar utan lemmar (bara en klump med små in- och utbuktningar), kostymklädda herrar med skinnkepsar, mössor med kepsar, höga hattar med mössor och färgblandningar som en handgranat i en färgbutik. Och artighet så jag trodde de drev med mig.

Jag hade inte riktigt förstått vilken kraftig åtskillnad det är mellan svarta och vita här. Precis alla inom serviceyrken är svarta. Jag kände mig nästan illa till mods.

Carlos och jag promenixade gatorna ner och sedan upp. Hamnade i ett lite sämre område där alla var – just det – svarta. Löjligt nog kändes alltihop en smula hotfullt. Men det berodde måhända på att alla inom en radie på 500 meter var Tupac-kopior med kepsar på sned, enorma hoddies, tjocka halsband och snusnäsdukar. Plötsligt förstod jag varför svarta ofta går så kaxigt. Det beror på att midjan på byxorna aldrig sitter högre än strax ovanför knäskålarna, och därför begränsar steglängden till max ett par decimeter åt gången. Ser coolt ut, men är opraktiskt om man blir jagad av till exempel ett lejon. I went down looking good though…