Avila i bilder

Caracas i bilder

Perrongen i tunnelbanan i rusningstrafik. Som tur är ser det sällan ut så åt det håll som jag åker...














För ungefär ett år sen skrev jag om de mysiga larverna som ramlade ner från träden ibland. Stora som små hundkorvar. Det verkar vara säsong igen, för härom dagen träffade jag på en ny liten gynnare. När jag lyfte in honom i grönskan blev han heligt förbannad, gav ifrån sig ett fräsande ljud och vred sig som en... ja, som en mask, och försökte bita mig. Vacker var den.














Kollektivtrafiken är inte bara kaotisk och oorganiserad. Den är också helt i händerna på en armada av bussar som förmodligen köpts upp från någon krigszon. Standarden är så långt ifrån acceptabel så jag baxnar mellan varven. Och nu har de jäklarna höjt priset igen. Kostar hutlösa 1,50 svartväxlade kronor.

Avreaktion

Det har varit en jävligt jobbig vecka. Eller två. Jag hatar venezuelaner. Alla. Inga undantag. Det går inte att diskutera logiskt med dem. De är hala mollusker, som små intvålade spädgrisar som sprintar runt i sina stior, skriker i högan sky och slinker ur mitt grepp så fort jag tror att jag fått fatt i dem. Att försöka få ur dem information eller ett rakt svar är som att försöka gripa om en vattenstråle och flytta den.

Kärringen i Choroni var en jävla ljugarkärring. Hon hade såklart inget vandrarhem till salu, det sa hon bara för att locka folk till sitt skabbiga ruckel, för att få hälla i dem äckligt nyponté mättat med socker, ljuga om att hon hade europeiska vänner, och slutligen erbjuda dem att köpa den utdömda kåken. Århundradets affär. Ett sorgligt exempel på ett flyktingläger, med skabbiga hönor som drev omkring i flock, en enögd släkting som en inventarie i hörnet och den 6 kvadrat stora tomten gropig och skräpig. När jag inte skrev under på direkten sockrade hon erbjudandet genom att slänga in ett glasbord i affären.

Hon skulle såklart aldrig bo så, som en slemmig padda under en giftsvamp, om hon nyss sålt ett centralt vandrarhem… Det var tragikomiskt, men en härlig upplevelse. Och jag fick i alla fall nyponté och hål i tänderna.

Städtanterna var ena jävla ljugarkärringar. Två gånger hade vi bestämt tid. Två gånger hade vi stämt av kvällen före. Två gånger satt jag på morgonen och väntade i lägenheten. Och två gånger uteblev de utan varsel. Kanske förolyckades de på vägen hit? Även om jag hoppas lär jag aldrig få veta vad som verkligen hände, för ingen av dem svarar när jag ringer dem.

Min broder på gatan var ett jävla as. När jag stod i färd med att inta den absolut sista platsen på bussen trängde sig en samvetslös djävul emellan med blixtens hastighet. Denne djävul tittade inte ens på mig när jag frågade vad fan han höll på med, utan han vände bort blicken och ignorerade mig fullständigt. Jag skäms för att erkänna att jag var en hårsmån ifrån att ta tag i byxlinningen på honom och slita ner honom på gatan. Och jag skäms för att erkänna att jag allt mer börjar förstå den lilla medel- och överklass som gör allt de kan för att avskärma sig från ”folket”.

Men hur härligt var det inte att se en ny busshållplatsvakt stå och verkligen försöka hålla ordning i kaoset. Som den bror duktig jag är gick jag fram och tackade honom med hög röst, höll fram honom som ett föredöme och stack till honom en halv dagslön.

Och hur härligt var det inte när mina vänner i varuboden hade gömt undan en liter mjölk till mig, när jag kom hem sent från jobbet. Här, ta den i en papperspåse, för det står en tjockis där borta som har varit på mig 100 gånger och han får inte se att du fick den.

Och hur härligt var det inte när mina vänner på sushihaket svängde ihop 20 bitar Midway när jag kom hem sent från jobbet, trots att köket egentligen hade stängt.

Och hur härligt var det inte att med balkongdörren öppen mot svart tropiknatt sitta med en stadig Cuba Libre i hand och studera den partiella månförmörkelsen. Speciellt eftersom limen var lokalt skördad och dess citrusolja var som balsam i både mun och näsa.

Och hur härligt var det inte att laga min väska med superlim, ta den över axeln och i 23-gradig värme jogga ner till parken, och där mötas av glada hälsningar och en plats i det lag som stod på tur att spela.

Och hur härligt var det inte att komma hem, för tredje gången gillt, och denna gång verkligen mötas av ett skinande blankt hem och ett tjog nystrukna skjortor.

Och hur härligt var det inte att Pål ringde mig och bjöd mig på fest ikväll, tillsammans med den yngre delen av norska ambassadpersonalen.

Atlanta och Carnaval

Nu är det karnevalstider i Sydamerika. Det är inte bara i Brasilien som folk passar på att ta ledigt och bli dekadenta. Venezuela är det fyra dagars långhelg, men det hjälper föga när jag sitter i Atlanta på en flygplats lördag kväll.

Enligt uppgift från Miami var det sista träningstillfället för en produktkategori, så det var bara att bita ihop. Carlos Briceño och jag gick motvilligt på planet och de andra vinkade av oss med öl i hand och karnevalsmössa på huvud.

Carlos är en ny och väldigt trevlig kille som ska ta över marknadschefstjänsten när jag går över till säljchefsposten om en månad. Nog den trevligaste kollegan inom Elux så här långt. Men det var inte lika trevligt när vi på plats i Atlanta märkte att mötet inte var annat än ett säljmöte för den nordamerikanska säljkåren. Förbannat klantigt skött, snacka om slöseri med tid.

Men jag fick iaf se Atlanta! Det jag såg var ganska lugnt och städat. Strax över noll, klart väder varje dag och många… amerikaner. Det är verkligen ”The land of the free”. Eller snarare ”the land of free to look the way you like”. Helt sjukt vilka groteska, fantasikittlande och konvulsionsframkallande kreationer jag fått se. Frisyrer lika höga som på penntroll, stora lakan virade runt monstruösa kroppar, vaggande valrossar utan lemmar (bara en klump med små in- och utbuktningar), kostymklädda herrar med skinnkepsar, mössor med kepsar, höga hattar med mössor och färgblandningar som en handgranat i en färgbutik. Och artighet så jag trodde de drev med mig.

Jag hade inte riktigt förstått vilken kraftig åtskillnad det är mellan svarta och vita här. Precis alla inom serviceyrken är svarta. Jag kände mig nästan illa till mods.

Carlos och jag promenixade gatorna ner och sedan upp. Hamnade i ett lite sämre område där alla var – just det – svarta. Löjligt nog kändes alltihop en smula hotfullt. Men det berodde måhända på att alla inom en radie på 500 meter var Tupac-kopior med kepsar på sned, enorma hoddies, tjocka halsband och snusnäsdukar. Plötsligt förstod jag varför svarta ofta går så kaxigt. Det beror på att midjan på byxorna aldrig sitter högre än strax ovanför knäskålarna, och därför begränsar steglängden till max ett par decimeter åt gången. Ser coolt ut, men är opraktiskt om man blir jagad av till exempel ett lejon. I went down looking good though…

Middagskonversation

Under middagarna med de amerikanska säljarna gjorde vi självklart vårt bästa för att marknadsföra Venezuela. Jag testade också ett par vandringssägner jag alltid tvivlat på. Det var stackars Emelie som fick bli försökskanin. Hon hade aldrig varit utanför USA och ville inte heller sa hon. Så jag körde igång:

- Vad känner du till om Sverige?

- Inte mycket.

- Nej det kan jag tänka mig, det är inte så lätt att känna till alla små länder utanför sitt eget. Men visste du att vi har inbördeskrig?

- Nej, det visste jag inte. Ojdå.

- Jo, vi har lite problem med vikingarna, oroligheter mellan dem och vanliga människor.

- Det var värst.

- Jo, men de är inte lika avancerade som vi andra, så det fungerar ganska ok trots allt.

Sen minns jag inte mer för blodet försvann från huvudet av ansträngningen att hålla tillbaka skrattet. Tänk vad kul det är att vara arrogant och överlägsen.

Utfärd om morgonen

Att flyga i tjänsten innebär så gott som alltid uppstigning omkring fem på morgonen. Mycket obehagligt att med ett lätt illamående som påminner om baksmälla baxa upp huvudet från kudden och kliva i framlagda kläder. Stappla ut till den väntande chauffören som river iväg längs tysta, skumma och faktiskt nästan tomma gator. Då börjar äventyret. Bilen är tung, gungar som ett stort skepp på ojämn asfalt. Människor i djup sömn sticker ut domnade ben genom parkerade bilars fönster. Däcken gnisslar försiktigt i kurvorna. Skuggor som rör sig. Rödljus som får min chaufförs hånskratt rakt upp i ansiktet. Parkeringsvakten som aldrig hälsar står barbröstad i skumrasket och sopar sin plätt ren från grus och avgasdamm. Tittar slött efter mig i bilen när vi passerar honom, och på andra sidan gatan någonting som rotar i gårdagens sopor efter dagens fynd. Solens ankomst anas på himlen när vi slår in på motorvägen och där sällar oss till den sällsynt tunna, och därför fortfarande snabbt flytande, karavanen av bilar, förarnas munnar fulla av guld. Det ögonblick då staden faktiskt känns skötsam och tillförlitlig, för ännu varken behövs eller hörs den brölande kakafonin av bilhorn.

Blivande godsägare

Det är dags nu. Jag ska köpa mark och hus i Choroni! En etablerad posada och en tomt att bygga till exempel en restaurang på. Tipsen kommer från en av Carolinas kollegor som äger en posada i byn redan. Måste dra dit så fort som möjligt och kolla hur det ligger, standard på fastigheten, nuvarande affärsresultat och liknande. Jag ska fan köpa det! Inte lönt att sitta med alla bolivarer på banken och förlora 25% av värdet per år… Let’s go!!

Före detta blivande godsägare

Jo. Ja. Choroni är ett bra ställe, inte tu tal om saken. Och priset för marken var rimligt. Likaså läget. Men möjligheterna till att bygga bra och till att dessutom tjäna pengar på en eventuell affärsverksamhet är små, så länge du inte ägnar dig åt övervakning på heltid. Eller som tysken Martin på posada Tucan sa när vi föreslog att vi skulle hitta någon pålitlig person att övervaka bygget: ”Det finns inga i Venezuela.” Carolina blev röd om öronen och jag log i en mugg.

Fyra timmars strapats över berget enkel resa är dessutom något som avskräcker investerare, och däribland mig är jag rädd. Men investeringar måste jag göra om jag inte ska fortsätta förlora mina pengar i takt med den galopperande inflationen. Lyckades dessutom lura till mig maximal årsbonus i förra veckan, så nu tynger bolivarerna på kontot. Vi får se. Juan Ernesto föreslog mig en joint venture i form av köp av en tomt på Margarita.