En aguinaldo är en julsång. Men i sin vanligaste användningsform är det en form av specialdricks i juletid. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att folk frågar efter juldricks rakt ut. Oavsett yrke. Till och med när jag gick och köpte tandkräm höll kärringen min växel hotfullt nära spargrisen. ”Aguinaldo?” frågade hon med snålvattnet rinnande. Jag förde ihop händerna som för att be och gick igång med en långsam version av Stilla Natt. När hennes mun inte kunde öppnas på vidare gavel tystnade jag och log mitt oskyldigaste julleende. Hon stirrade tillbaka utan ett ord.
- Var det inte en aguinaldo du ville ha?
- Va? Eh, mja, aguinaldo är---
- Behåll pengarna.
Tog min tandkräm och gick långsamt längs de folkliga gatorna i Chacao. Det har nog varit ett överklassområde en gång, men nu är de små specialistbutikernas era i avtagande och för varje år som går somnar området in en smula djupare. Många bostadshus som tornar upp sig och kantar trånga gator, långsam och sporadisk trafik som får krångla sig fram genom kvarteren. Kvarterskaféer. Många och stillsamma.
Jag möblerade min egen fikaplats på trottoaren med en ranglig stol och en espresso. För de hade ingen öl. Eller något annat heller för den delen. Tanten bakom disken såg glad ut när jag trots det klena sortimentet slog till med kaffe. Gubbarna satt runt ett par bord och spelade kort i skenet av sumpigt ljus. Kaffet var starkt och gott, och jag blev bomullsberusad.
I gathörnen skymtade lekande barn som kastade skrällande smällare i mörkret. Bara krutdoften blev kvar när de skräckblandat förtjusta flydde undan de billarm som gått igång av explosionerna. Jag satt en stund av omedvetet njutande, tills kvällens första vindpust förde mig tillbaka till den stad där 107 människor oförklarligt mördades under jul- och nyårshelgen.
No comments:
Post a Comment