Kväll på Avila

Om jag går från jobbet klockan fem, och dessutom stressar en smula, så hinner jag bli del av den sista resten av dagens lämmeltåg upp på berget Avila, till utsiktspunkten Sabas Nieves.

Redan vid första stigningen har det hunnit börja skymma, och puffar, fläktar, dunster av dagen stiger upp och sveper förbi när jorden, fortfarande varm av solens borttynande strålar, hamnar i svalkande skugga. Kyligare luft slår mot stenar, damm och ansikte, och fukten vågar bara nästan lägga sig i håret, som på en aningen för varm flaska läskeblask.

Osynliga orkidéer slungar dofter omkring sig där jag trampar på i branterna, en matta av knirrande och knarrande från skrymslen och vrår, som av trilskande thailändska trägrodor, insekter, nattfåglar och fladdermöss.

Med själen på vid gavel rinner luften som svalt silver in i mina lungor och slår sig till läkande ro så länge jag orkar hålla andan.

På vägen ner igen är det mörkt. Staden nedanför som en pulserande glödbädd med sprakande gnistor av silver och blod. Trafiken en brusande orm som vältrar sig makligt, vrider sig i sömnen, längs med bergets fot, åt ena sidan lysande röd, åt andra hållet vit.

Jag tar av på en mindre stig som leder ner genom tätare skog, tar små, små steg, parerar ojämnheter med fotlederna och låter mig ledas av känseln. När träden tränger sig på sluter sig mörkret om mig som en tunnel. En hermetisk svart låda utan väggar. Stillastående luft, med bomull i öronen och som enda ljud knirrandet från djungeln, andhämtningen och dova hjärtslag.

När de sista antydningarna till ljus försvann kom marken svajande upp mot mig och avståndsbedömning blev omöjlig. En overklig känsla, aldrig tidigare upplevd. Jag var full och yr och blicken hittade inget fäste, sökte fokus utan att finna, trots att jag nästan stod helt stilla. Kom på mig själv med att hasa oändligt långsamt med bortvänt ansikte, och famla med händerna framför mig i mörkret. Det var en tidsfråga innan jag skulle halka ner för en bergskant, så lite skakad stannade jag och tog stöd mot något som kändes som ett träd.

Med mina sinnen i det närmaste bortkopplade stod jag helt stilla, tillsammans med tiden, och bara levde, och vi väntade på något som kunde hjälpa oss vidare. Efter en evighet eller ett ögonblick slog jag följe med en förbipasserande skogsande och dennes ficklampa. När träden slutligen glesnade och ögonen fick näring igen, vek anden av åt sitt håll och jag fortsatte nedåt.

Utan dragningskraft, utan ett upp och ett ner, vore jorden himlen lik. Marken som en stjärnhimmel, svart, och fläckig av svagt flämtande humlelyktor som flydde undan och falnade när jag sökte dem med blicken. Hängande på insektsstjärtar av okända slag, på väg mot okända mål.

Staden värkte i ögon och öron när jag kom ner.

Tvåsamhet

Växter klarar sig förvånansvärt länge utan vatten. Längst inne i stammen ruvar en gnutta grönt som bidar sin tid, i väntan på ett par droppar livgivande fukt.

Kanske blir det jag och Carolina inom kort, trots att jag räknat med, och dessutom avsett, att leva själv en tid. Det jobb och den kärlek hon la ner på överraskningsfesten överväldigade mig.
Det är lätt att hålla kvar vid gamla föreställningar om en svensk livskamrat, trots att det under rådande omständigheter inte är det minsta realistiskt. Men i takt med att allt fler trådar till Sverige klipps av ter det sig allt mer naturligt och rätt att bygga något här. Och det gröna i stammen tynar trots allt bort snabbare när det är konkurrens om fukten.

Uppsamlingsinlägg

Ett grått lock ligger över Caracas, och söndagens sista solstrålar smyger sig in från sidan och lindar in allt i en apelsingul slöja. Jag är nytränad, mätt och har ett glas Bailey’s med iskross stående på balkongräcket.

Fantastiskt skönt att bakre lårmuskeln höll ihop nere i parken idag. Sannolikheten att slå upp bristningen jag fick för en vecka sedan var högst 2% i mitt huvud, men säkert omkring 50% i verkligheten.

Det rör på sig i Sverige. Föräldrar flyttar isär, brorsdöttrar tar sina första steg och passar på att fylla 1 år och på andra sidan av livet går mormödrar och dör. Jag har nog flyttat ifrån Sverige på riktigt nu. Har svårt att se en innehållsrik framtid där.

Min 33:e födelsedag (well, rent logiskt har jag faktiskt upplevt 34 stycken) förflöt fint. Jag hade bjudit in de allra närmaste jag har här för ett glas blåbärskir och efterföljande restaurangbesök. Blåbärsblasket var mest en tidsbuffert, för jag visste att fullblodsvenezuelanerna inte skulle komma i tid till restaurangbokningen annars.

11 personer var vi, på den nyöppnade japanska restaurangen Zambal. Min födelsedag var inte officiell, men ett par vänner hade snokat reda på det hela och hade med sig symboliska, trevliga men absolut inte nödvändiga gåvor. Vet inte om jag trampade över när jag smet iväg efter desserten och betalade hela kalaset, men det kändes bra och rätt, även om det gick loss på nära 3 venezuelanska minimilöner. Helt sjukt vilken värld vi lever i.

Två dagar senare, på min faktiska födelsedag, ville Carolina bjuda ut mig efter jobbet. Men när jag kom hem för att göra mig iordning insåg jag att jag blivit grundlurad. Lägenheten var smyckad från golv till tak, arabiska rätter stod och puttrade i köket och alla restaurangvänner hoppade fram från skrymslen och vrår! Rökelse, orientaliska tyger, blommor, tårtor, presenter och jag vet inte vad. Överraskningsfester har en tendens att bli väldigt lyckade.

På jobbet flyter det på. Vi har haft ett par tuffa veckor med besök från Miami och Brasilien, men nu har jag kunnat sova ut, städa och tvätta och förbereda mig för resan till Atlanta i mitten av veckan. I stort är jag laddad igen, och redo att börja året frisk och fräsch.

Sociala könsstrukturer

Liksom i de flesta andra länder har männen företräde till högre näringslivsposter, men de är bara bönder i vardagens sociala schackspel. I Venezuela har kvinnorna nästan all social makt. På fester eller middagar hörs knappt männen alls utan det är kvinnorna som pratar, skrattar och berättar historier. Det är helt ok, till och med uppskattat, att kritisera och klanka ner på både enskilda män och män som grupp. Det pratas, och ibland nästan förnedras, även i personernas närvaro, och dessa sitter fånigt flinande och ber om ursäkt för sin existens. Ingen tar någonsin en fight eller bemöter kritik.

Det finns två val. Antingen går man in för att behaga kvinnorna, är riddare och stryker medhårs 24/7, eller så försöker man lägga mindre vikt på kön och värnar om sin integritet. I första fallet stämplas du som godkänd och lite mesig, och i det senare klassas du som oartig och med dåligt humör. Jag kan tänka mig hur svårt det måste vara som venezuelan, där du är mycket mer beroende av hur andra ser på dig och därför tvingas spela med. Jag är för korkad för att förstå skvaller och liknande på spanska, så jag lider inte så mycket, men jag anar vilken grupp jag blivit placerad i.

Vinter i Venezuela

Efter två vinterveckor i Sverige har det för mig blivit än oförklarligare hur människor kan fördra med mörker, kyla och instängdhet en tredjedel av sina liv.

I Caracas har vi nu vinterklimat, vilket är helt fantastiskt. Det innebär att temperaturen på morgonen och kvällen ligger på omkring 17-18 grader och så länge man håller sig i skuggan kommer man till kontoret utan att svettas en droppe. Det är en ynnest som inte för underskattas att kunna komma ut på trappan – i det närmaste varje dag – och mötas av en blue bird day med Avila majestätiskt tronande framför sig i all sin gröna prakt. Så friskt, så nära och så pinsamt sällan jag går dit. Det ska bli ändring.

Pinsamheter

Så pinsamt. Jag hade lånat en bok av Viktoria som jag inte fick med mig tillbaka till Sverige över helgerna. Det får bli nästa gång jag åker. När det nu blir.

Aguinaldos

En aguinaldo är en julsång. Men i sin vanligaste användningsform är det en form av specialdricks i juletid. Jag kommer aldrig att vänja mig vid att folk frågar efter juldricks rakt ut. Oavsett yrke. Till och med när jag gick och köpte tandkräm höll kärringen min växel hotfullt nära spargrisen. ”Aguinaldo?” frågade hon med snålvattnet rinnande. Jag förde ihop händerna som för att be och gick igång med en långsam version av Stilla Natt. När hennes mun inte kunde öppnas på vidare gavel tystnade jag och log mitt oskyldigaste julleende. Hon stirrade tillbaka utan ett ord.

- Var det inte en aguinaldo du ville ha?

- Va? Eh, mja, aguinaldo är---

- Behåll pengarna.

Tog min tandkräm och gick långsamt längs de folkliga gatorna i Chacao. Det har nog varit ett överklassområde en gång, men nu är de små specialistbutikernas era i avtagande och för varje år som går somnar området in en smula djupare. Många bostadshus som tornar upp sig och kantar trånga gator, långsam och sporadisk trafik som får krångla sig fram genom kvarteren. Kvarterskaféer. Många och stillsamma.

Jag möblerade min egen fikaplats på trottoaren med en ranglig stol och en espresso. För de hade ingen öl. Eller något annat heller för den delen. Tanten bakom disken såg glad ut när jag trots det klena sortimentet slog till med kaffe. Gubbarna satt runt ett par bord och spelade kort i skenet av sumpigt ljus. Kaffet var starkt och gott, och jag blev bomullsberusad.

I gathörnen skymtade lekande barn som kastade skrällande smällare i mörkret. Bara krutdoften blev kvar när de skräckblandat förtjusta flydde undan de billarm som gått igång av explosionerna. Jag satt en stund av omedvetet njutande, tills kvällens första vindpust förde mig tillbaka till den stad där 107 människor oförklarligt mördades under jul- och nyårshelgen.

Electrolux på frammarsch

Ett intressant kvalitetsmått på vårt jobb får vi när vi frågar venezuelanerna vilka märken de tänker på när vi säger ”hushållsprodukter”. Extra roligt är det att andelen som svarar ”Electrolux” har ökat med hela 115% under 2006-2007!