Fotbollskarriär

Hur vet man när det är dags att lägga skorna på hyllan? Vore tråkigt att bli en patet som stretar vidare och tvingar till sig en oförtjänt plats i uppställningarna, till övriga entusiasters förtrytelse.
En sak är säker, kroppen håller inte lika bra som tidigare. Åtminstone en gång varannan månad protesterar mina lårs baksidor genom att rycka av en handfull muskelfibrer. Det får mig att vila i minst 3-4 dagar, men sen är det på det igen, smått haltande.
Ett säkrare tecken var det som hände för ett par veckor sedan, efter en enligt mitt tycke lyckad kväll på planen. När jag nöjd lunkade hemåt sprang ett par killar ikapp mig och frågade oblygt – inte om jag ville vara med och spela i deras lag – men om jag ville bli deras tränare... Tydligare buskap än så går det nog inte att få vad gäller att dagarna som aktiv är räknade. Även om jag erkänner att själva frågan nästan gjorde mig rörd.

Jag älskar verkligen fotboll. Det är den aktivitet som berett mig mest glädje i livet så här långt. Det är fantastiskt att kunna kommunicera med lagmedlemmar, utan att nödvändigtvis kunna prata samma språk.
När spelet fungerar är laget som ett gummiband, som en helhet där ingen enskild del kan flytta sig eller agera utan att resten av laget anpassar sig och tar beslut baserat på just detta. Som en deg, vilken när man klämmer på en sida buktar ut på den andra, som går att platta ut till en tunn skiva, eller klumpa ihop till en bullig klump.
När matchen fungerar blir båda lagen en sammanhållen enhet, som en enda kropp, vilkens funktioner och reaktioner är tätt sammanlänkade och beroende av varandra. Det är ganska sällan det händer i Parque del Este, men det händer, och då ställer sig håret på ända.

Jag har spelat till mig så pass hög status i parken nu, att oavsett tidpunkt, oavsett antal väntande vid sidan av planen, så har jag en plats i efterföljande lag efter max 10-15 minuters väntan. Förbaskat skönt för mig, men säkerligen oerhört frustrerande för de som står i kö i timmar för att få sin kvart i rampljuset.

Skrämskott

En av våra större kunder i Puerto La Cruz, Jaime, är en driftig kille på strax över 35. Liksom majoriteten av spelarna på marknaden är han syrier, varför han firade nyåret på syrianska klubben ett par stenkast från det hotell jag alltid huserar på under mina besök i regionen.

När klockan slog nyår delades det ut kramar och lyckönskningar åt alla håll, det skålades och skrattades och 5 över tolvslaget återgick de till sina platser. Alla utom Jaime. Han blev stående, höll sig för bröstet och jämrade sig av smärta. Folk trodde han fått en infarkt, men när de fått ner honom i liggande ställning stod det klart att han blivit skjuten. Ett skott upp i luften hade på sin väg mot marken slagit sig till ro i hans bröstkorg, bara ett par centimeter från hjärtat och en säker död. Sånt är livet i Venezuela.

Gabriel

Gabriel är en colombiansk herre strax över 40. Gråhårig, intellektuell och PhD i nationalekonomi. I Venezuela jobbade han för en internationell utvecklingsbank vilket gav honom diplomatisk status. Vi kommer mycket bra överens, och från hans sida beror det delvis på att han är en smula betuttad i mig.
Nu är han tyvärr avrest till Colombia för att ta plats som vice handelsminister bakom Uribe. Avskedsfesten blev legendarisk. En uruguayan(?), en spanjor, 2 svenskar, 1 colombian och en venezuelanska som dansade rock’n roll på en nattljum terass med utsikt över ett nedsläckt Avila.

Bemärkelsedag

Födelsdagarna i detta vidunderliga land är något heligt. Gammal, ung, fattig och rik går helt ogenerat omkring och förbereder omgivningen på den stundande festligheten. På kontoret skärs det upp tårta och sjungs för full halls, och eftersom vi är omkring 35 personer i gänget så blir det titt som tätt.
När jag fyllde förra året bjöd jag de närmaste på restaurang – utan att berätta vad anledningen var – och stod själv för kalaset. När det gick upp för församligen att det var min födelsedag skruvade de på sig en hel del, men de kom till ro igen när jag så skenheligt deklamerade att den bästa presenten jag kunde få var att dela kvällen med dessa mina närmaste vänner. Det kostade ett par normala venezuelanska månadslöner, men det var det värt för att få skaka om folket en smula.

Den här gången förekom mig mina bekanta, på flera olika håll och kanter. Luis och Maria misstog sig på datum och bjöd hem mig på middag den 20:e. Och i smyg hade de bjudit in flera av mina andra vänner. Själva födelsedagen hade Lorena och Andreas tagit tag i, så den tätaste kärnan mumsade kinamat i min lägenhet på födelsedagens kväll. Inte nog med det, för påföljande lördag lurade Pål och Tatiana mig ut på upptåg, och framme vid vår falska destination gick det upp för mig att vi skulle spela paintball, och att 10 av mina vänner var med på bluffen. Paintball är förresten förbannat roligt.

Dessutom fick jag anonyma blommor, med en flaska whisky, skickade till mig på jobbet, något som är extremt ovanligt för en man. Kortet sa just det, att för min ständiga kamp för likhet mellan könen ville hon visa att kvinnor också kunde skicka blommor.