Tropiska hot

Under spanska kolonialtiden var Venezuela inte direkt något paradis. De tropiska sjukdomarna som då härjade vilt har dock sedan länge ansetts vara i det närmaste utrotade. Till något nyligen rubbade jämvikten. Vi har en störning i kraften.

Kanske är det skogsbränderna på Avila som drivit döden ner till staden? Eller har helt sonika uppgörelsens timma slagit?

Den 27:e april fick en familj i Terrazas del Avila ovälkommet besök, av en chipo. Mamman till ett spädbarn hittade chipon i barnets vagga och dödade genast besökaren, utan att veta vad det var hon hade framför sig. Hon förundrades över hur mycket blod chipon innehöll, och tog därför med resterna till ett sjukhus där det konstaterades smitta av Mal de Chagas.

Sjukdomen sprids med hjälp av chipons spillning eller kroppsvätska. Den är dödlig, saknar bot och innebär bland annat att hjärtat sväller upp tills det inte längre kan slå. Ofta slår sig smittan till ro i kroppen under flera år innan den bryter ut. Sedan slutet av april har chipos hittats i flera områden av staden och enligt uppgift ska stora områden besprutas inom några dagar för att hindra epidemier.



Fästingar med mesig borrelia, gå och lägg er!

Motorcykeln har anlänt!

I torsdags rullade den in i Caracas i en skåpbil. I bilen fanns ytterligare en motorcykel som hade fått sig en ordentlig kyss under transporten, vilket såklart var oroväckande. Blå, som var den färg jag beställt från början, var den inte, utan svart. Den blåa hade de vält omkull när de skulle lasta den så det var till att hålla till godo med den färg som fanns.

Svart som sagt, och svart hjälm. En 150cc! Och jag som trodde att jag köpt en 125:a. Puttrade försiktigt de 200 metrarna till garaget på jobbet, och blev dagens snackis bland kollegorna.

Körde till fotbollsträning på kvällen - och det var en njutning! Fantastisk frihet att slippa undan köerna. Och bra tryck i cykeln också! Och inte gick den sönder heller, förrän på väg hem klockan elva på kvällen. Den stannade abrupt någon kilometer från min lägenhet och vägrade att gå igång igen. Alla tjuvar inom en mils omkrets drogs som flugor mot mig där jag flämtande släpade min ädla springare med mig i uppförsbackarna. Så jävla surt.

När jag ringde till butiken fick jag veta att jag förmodligen hade använt larmet fel. Men självklart var det bara en ursäkt så där stod jag och svor även följande kväll. Intressant hur uppgiven och blasé det går att bli över ett fordon. Jag hasade mig ut till gatubutiken mittemot och beklagade mig. Jorge, killen bakom disken, håvade fram en öl till mig och hojtade till folk som stod och hängde runt omkring. Snart hade han skakat fram en motorcykelexpert som skulle ta en titt på cykeln. Så sjukt pinsamt när denne halvberusade expert fick igång skiten på första försöket. Han skruvade lite på några reglage, kollade batteriet, justerade bromsen och så spann den som en katt.

För att fira sprang jag in och blandade fyra drinkar och kastade i isbitar som lös i rött. Vi blev kvällens attraktion i barrion där vi stod och skålade i lysande drinkar, motorcykelexperten, Jorge, en fet equatorian och jag.

När jag la mig att sova kände jag mig som en studsboll, som en liten grabb inför sin första skoldag. Imorgon skulle det minsann köras sick-sack i bilköer!

Och det började bra. Ner till parken för att bränna fejan röd på fotbollsplanen, och sen stolt hiva upp hjälmen och bränna iväg. Vilket fungerade i ungefär en kilometer. Sen stannade den igen. Hade jag inte betalt den själv hade jag nog slagit den i bitar, men det blev istället att släpa hem den igen. Och det var ordentliga uppförsbackar, stekande sol och en 120 kilo tung cykeljävel.

"Motorcykelexperten" kom som ett skott och började tjata om att han minsann hade haft rätt dagen innan när han sa att det var batteriet. Eftersom bil- och motorcykelmek är lördagsnöje i barrion hade jag strax 3-4 pers omkring mig som plockade ner cykeln i småbitar. Jag försökte med att det kanske var något fel på bensinpumpen eftersom startmotorn gick men motorn inte tog fart, men självklart var det inte någon som lyssnade på gringon. Istället var de övertygade om att det var batteriet, som de spände högt och lågt, och sen var det att bensintanken nästan var tom, så vi fyllde på 4 liter vilket kostade 15 öre, och när det inte fungerade så var det luftfiltret och jag vet inte vad. Varje gång var de lika övertygade om att de hade hittat rätt. Men slutligen gav de sig på bensinförsörjningen och tror ni inte att det var "luft i förgasaren" så att bensinförsörjningen stördes. Jag har ingen aning om ifall det var sant eller ej. Det enda jag vet är att nu fungerar cykeln som den ska och jag har redan kört tre varv runt alla områden jag känner till i stan. Utan att krocka.

En FANTASTISK känsla! FANTASTISK! Jag är the King of Caracas!

Marcus - Venezuela 1-0

Så har det äntligen hänt! Jag har fått hål på nollan. Jag har knäckt den venezuelanska administrationsfetischen!! Om än bara för en gång, den första, så visar det att droppen urholkar stenen. Jag kan nu börja föra valuta ur landet, helt lagligt. 1.500 dollar per månad är vad brevduvan orkar lyfta med.

Nu är nästa steg att få tillgång till den venezuelanska heliga graalen: cadivi-kvoten!
Den ligger på 5.000 dollar per år och person och innebär officiell växlingskurs på köp och uttag i utlandet...

Förresten, det borde egentligen vara 2-0 i rubriken, för det ringde faktiskt en kvinna från banken häromdagen för att be om ursäkt för alla oegentligheter de utsatt mig för. Det kostade mig två månader och 6 mail, i vilka jag i det sista hotade med personliga kontakter i en specialinrättning som hanterar klagomål på just banker!

Det tog uppenbarligen skruv, så nu har jag en personlig bankkontakt att ringa när jag behagar.

Aveo modell 2008

Här är den, blaffan.

Den lades ut på nätet till försäljning i fredags, och i väntan på Godot står den och samlar damm på min parkering. Det är frestande att fräsa iväg till stranden på stubben, men det vore mer än tråkigt om det skulle hända något...



Vinsten kommer att hamna på omkring 13.ooo bolivares fuertes, vilket motsvarar 6000 dollar i officiell växlingskurs. Snabb och lönsam investering.

Real Madrid - Barcelona

På dagen var det lunch i stadions restaurang, med utsikt över planen, och besök i souvenirshopen. Produkter med vinstmarginaler som saknar motstycke, och 5 ständigt öppna kassor som aldrig får vila.

Och klockan tio på kvällen började matchen. El clásico. Och visst var det fräckt när Henry, Raul och Messi kom fram och tog mig i hand. Madrid spelade piggt och motiverat. Ständigt ett tillslag. Barcelona var ängsliga och anföll inte med mer än 3-4 spelare åt gången.

Efter 22 minuter gjorde Madrid 2-0 och slog därefter av lite på takten. I de rusiga glädjescenerna efter 2-0 föll de första regndropparna, vilka jag först trodde var ölstänk från de ovan liggande läktarna. Droppandet tilltog i styrka och i slutet av första halvlek hade inte ens Pripps hela årsproduktion räckt till.

Visst var jag våtare än någonsin när jag banade väg mot hotellet genom den myllrande strömmen av supportrar, men det var det värt.

Madrid!

Förbannat gött att vara på språng igen. Det är nog känslan av att koppla bort allt och bara bry sig om ryggsäcken och de två timmarna som står närmast på tur som är så skön. Fixa och trixa för att på enklaste och billigaste sätt ordna med livets nödtorft, som sedan ett par år tillbaka även inkluderar internetuppkoppling…

Madrid är liberalt. Klockan 07:30 den första maj slog jag följe med en kille och hans två pudlar, som han färgat rosa, när han strosade gatan fram och hälsade till höger och vänster på transvestiter och glitterkids som kom snubblade hemåt i morgonfriskheten. Calle Fuencarral och dess omgivningar hyser troligen 38% av södra Europas homosexuella population.

Calle Fuencarral. Där hamnade jag på ett vandrarhem av ordinär standard, och där har också stadens tillväxt vad gäller nya och moderna butiker skett de senaste åren. En smal gata med avstickande gränder, hippa boutiques och oväntade torg bakom knuten.

Madrid är dyrt. Och det går inte att äta sig mätt i staden. För det första finns det bara en mataffär i hela staden, och det är en butik av typen där ingen får plocka sin frukt själv. Det är till att snällt vänta i kö till Manuel förbarmar sig över dig och nappar åt sig de exemplar som faller honom i smaken. Sen är det bara att hosta upp modiga 30 kronor kilot för äpplena.
För det andra så serverar restaurangerna inget annat än tapas och smörgåsar. Även om menyerna ser lovande ut, med kött, pasta och allsköns härligheter för omkring 10-15 euro per portion, så är det ändå tapas-storlek på allt som bärs in.

- Det var gott, men det var ganska små portioner för en hungrig svensk.
- Jo, men du förstår vi är vana vid att beställa in flera rätter här i Madrid.
- Det låter intressant, men för en normalt bemedlad svensk kan jag inte lägga 25 euro på en vanlig lunch på ett skabbigt hak som ditt.

Madrid är rökarnas paradis. Bakom varje hörn väntade jag mig att få se hela tobaksupplag i full brand. Inte ens på toaletterna fick näsborrarna vila. Mitt rökfria hostel puffade ut rök genom de flesta dörrspringor och efter en sangriakväll på en UTEservering snöt jag mig grått.

Madrid är centralt och behändigt. På bara ett par dagar hinner du med att till fots besöka de flesta turistmåsten. På söndagmorgnar rekommenderas gatumarknaden Rastro, vaktombyte på kungliga slottet åtminstone på onsdagar, alla dagar i veckan kan du söka dig till den enorma parken Retiro, eller ta åtminstone en sväng till Jardines de Sabatini i anslutning till slottet. Där kan man bada fötterna i en fontän och sova i gräset. Plaza Mayor är ett mäktigt torg som använts till fängelse, tjurfäktningsarena och fängelse. Idag kan man kika på de horder av kreativt utklädda människor som står orörligt väntande på en slant i koppen. Eller köpa pizza för 150 spänn om man hellre föredrar det.

Madrid har fint väder! 22-25 grader och sol. Alltid. Utom när det har gått 22 minuter av matchen mellan Real Madrid och Barcelona. Då börjar det regna.