Nu verkar jag slutligen ha kletat fast. Elräkningen kommer med jämna mellanrum, den ena veckan är den andra lik, det stör mig inte att sitta kvar sent på jobbet, halvårets hyreshöjning känns otäckt nära den föregående och jag lever mitt liv genom rutiner.
Venezuela är fortfarande fantastiskt, men jag känner mig ungefär som en svensk i Sverige på det sättet att jag inte utnyttjar de möjligheter min belägenhet för med sig. Fråga en utbytesstudent vad hon hunnit med att se och besöka under sin termin i Sverige, och du får en lista de flesta svenskar normalt inte hinner matcha under en mansålder. Har du det tätt inpå knuten så kan det lika gärna vänta ett år till. Och där har jag hamnat. Antingen har arbetsbelastningen växlat upp ett par hack, eller så har planering och fokus börjat fallera, men tyvärr är tendensen att jag föredrar en lugn helg med mycket sömn framför att utforska de äventyr som väntar alldeles bakom hörnet. På något sätt minskar min medvetna närvaro och livet börjar leva mig, snarare än tvärtom.
1 comment:
Jag tror jag förstår vad du menar. Jag har varit Söul i 2,5 månader och har redan hunnit med DMZ, Bukhansan national park, Lotte world, Children's Grand Park, Sejong Center for Performing Arts (3 ggr), Flodbåt, 63 building, Seodaemun-fängelset, Namsan mountain, Seoul tower, Insadong, Yongsan Electronic Market, World Cup-parken, Itaewon och Hannam, Chongae-strömmen plus inflyttnigsfest och två koreanska bröllop.
Jag hade aldrig hittat på lika mycket om jag hade varit kvar i Sverige under samma tid.
Post a Comment