Den förbannade motorcykeln

Vet inte hur många gånger jag plockat isär cykeln, sugit bensin genom sugrör, svurit, spottat och skruvat där jag stått på gatan med en maskin som vägrar starta. Troligen är jag blyförgiftad för tid och evighet. (Jo, jag är övertygad om att de fortfarande har bly i bensinen här…)

Efter sorger och bedrövelser så många att det räcker till en hel släkt har felet slutligen lokaliserats. Vet inte vad reservdelen heter på svenska, men spolen som inducerar elektricitet till motorn skickar för svag ström när den blir varm. Jag har ringt runt till de flesta verkstäder i hela stan och fått löfte om hjälp, men vid närmare förfrågningar har de förstått fel, och ännu värre, när jag väl tagit mig till platsen så kan de inte hjälpa mig. En idiot har till och med sålt mig en felaktig reservdel och vägrar att ge mig tillbaka pengarna för den. Men med hugg och slag verkar jag ha lyckats skrämma den jäveln till lydnad.

Det finns alltså inga reservdelar i hela Caracas. Sista budet är att de som sålde mig cykeln ska ringa till fabriken. Fabriken ska skicka reservdelen över halva landet, och jag ska hämta reservdelen där. Det gick nämligen inte att jag hämtade reservdelen här i Caracas där fabriken ligger, eftersom de inte säljer reservdelar direkt till konsumenter. Historien är för lång och sorglig för att berätta i sin helhet, men med en smula tur så är jag åter motorburen i slutet av veckan som kommer.

Whiskeykultur

Detta land, som enligt ryktet är världens största whiskeykonsument per capita, gör allt för att leva upp till ryktet. Bland annat har de "frequent flyer-kort", som du använder varje gång du köper dig en flaska på krogen. När du samlat tillräckligt många poäng kan du växla in dem mot ytterligare en flaska, och troligen andra små treats.

Chivas har en annan intressant idé. De fixar din fest med servitörer, musik och liknande, mot att du köper en viss mängd whiskey av dem. De släpar också med sig en fotograf från en webbaserad nöjessite. Fotografen tar vimmelbilder och publicerar dem på nätet, siten för besökare, Chivas får reklam, festen blir klassig och alla blir nöjda. Det förutsätter såklart att du har Chivas-kort och - antar jag - ett visst antal flaskor köpta sedan tidigare...

På bilden syns Jeffrey - min bäste vän på jobbet, och tillika den ende venezuelan i historien som gjort två mål mot Argentina - Carolina och undertecknad.

Avila - igen

En nyanländ kollega, tilltänkt frälsare som chef för serviceavdelningen, bor ensam i en lägenhet i väntan på att familjen ska anlända från Brasilien. Så för att aktivera honom och lindra hans isolering bjöd jag med honom upp på berget en helg. En mycket trevlig herre, men tyvärr överskattade han sin fysiska kondition och jag fick övertala honom att vända efter någon timmes uppstigning. Den fortsatta klättringen blev således solo och för första gången på länge fick jag tillfälle att helt tömma sinnet på tankar där jag monotont trummade på.

Efter några timmar tvingades jag till ett hastigt improviserat toalettbesök. Det är inte någon information jag vanligtvis delar med mig av, och känsliga personer rekommenderas att hoppa till nästa inlägg, men det var en annorlunda och ganska oangenäm upplevelse att huka i en brant bland myggor och giftek. Ännu värre blev det när jag fick kramp i hela vänstra benet där jag satt, från ljumsken ner till hälsenan, och ramlade ihop i en hög bland giftiga ormar.

Stigen på väg ner från Pico Occidental är smal och ganska speciell, och utsikten över Caracas är värd besöket. Värt att notera är också hur floran skiftar under året, att de blommor som för en månad sedan prunkade som bäst nu har ersatts av något som inte sågs skymten av då.

Johnny Blood

Johnny Blood. Lagom namn på en kille som växt upp i Catia, ett av de värre slumområdena. Tack vare hans föräldrars studieflit lyckades familjen häva sig upp ett ansenligt antal pinnhål på den sociala stegen, och nu bor de sedan ett 20-tal år på rätt sida stan.

Catia är inte ett ställe jag som europeisk blekfis borde frekventera, men att känna Johnny ger viss immunitet och tillfället att lära känna en annan sida av Caracas var för bra för att låta det glida mig ur händerna.

Så nära rent geografiskt, och så enormt avlägset rent innehållsmässigt. Bilens tonade rutor blev filtret som tillät oförställt och ingående betraktande, utan att väcka någon uppmärksamhet. Trånga gator, gamla och förfallna hus, sopor, trögflytande trafik uppblandad med myllrande människor, hojtande försäljare, gummor och gubbar som knuffar och drar kärror kors och tvärs, folk som sover i hörnen, folk som aldrig sover, varje skrymsle och vrå erbjöd något nytt och det enda förutsägbara var att inget gick att förutsäga.

I Sverige tar vi de flesta saker för givna, antar att saker är på ett visst sätt, helt enkelt för att kunna fungera utan att behöva fundera över varje beslut som vi fattar. Det ger oss möjlighet till utveckling, betraktelse och framåtsträvande.

Utan att veta tror jag att Catias brist på struktur och förutsägbarhet är vad som gör att området inte utvecklas. Systemet har sin begränsning inbyggt i sig själv. Ständig koncentration på nuet är ett absolut måste, det går inte att koppla på någon autopilot och fundera på ett nästa steg i utvecklingen. Det går således inte att lämna det att hantera sin egen utveckling, för aldrig kommer människorna att ha möjlighet att fundera på annat än underhåll och dagliga funktioner.

Vi parkerade bilen och Johnny visade var han växt upp. Historierna var många, fascinerande och förmodligen till hälften sanna. Drive-by shootings, granatkastning och butiksplundringar. I ett upplopp under 80-talet satt Johnny på sitt rum och tittade skräckslaget på när den intilliggande butiken tömdes på möbler och vitvaror. Dagen efter var trottoarer och sopcontainrar fyllda av gamla möblerna som folk ersatt och gjort sig av med. Några timmar senare kom nationalgardet farande, trängde sig in i varenda lägenhet och återtog stöldgodset. De gjorde rent hus, gata upp och gata ner, och grannskapet fick helt sonika plocka upp sina gamla grejer ur soporna igen. Det som beslagtagits kom såklart inte tillbaka till sin rättmätiga ägare, utan hamnade troligtvis hos nationalgardets familjer.

Johnny hälsade på gamla grannar och bekanta, och återseendets glädje blev bara större av att många som kom för att hälsa var måttligt salongstokfulla. Klockan fyra på eftermiddagen. Vi strosade omkring och stannade bara till då vi behövde köpa ny kall öl i någon liten bodega. Att jag väckte uppmärksamhet är en underdrift. Jag vet inte hur många gånger jag låtsades dricka ur framsträckta plastglas. Inte heller ville jag acceptera det kokain eller den marijuana som erbjöds mig ur generösa händer.

När det började skymma stannade vi till vid en anrik korvvagn och köpte väl tilltagna och utsökt läckra burgare. Folk kom och gick, tittade och frågade, och snart var jag inbegripen i animerade diskussioner med serveringspersonalen om isbjörnar och mörka vintrar. De undrade förtjust om jag hade vacker handstil, vilket översatt betyder att de ville veta om jag var bög. När jag svarade med samma mynt och frågade om de lagade god mat ville gapskrattet aldrig ta slut. De insisterade på att låta oss ha vår öl i deras kylskåp och bjöd oss små plastglas med ren rom som de hade gömd under disken. En gänglig man stod ensam och gungade loss med sina maraccas i takt med den alltid närvarande bakgrundssalsan. Obekymrad, leende och en del av det stora och rena. Natten tilltog och det ljumma dunklet var lika mjukt och dövande som ölens bomull. När vi slutligen tog farväl fick jag med mig en traditionell andevälsignelse, och kommentaren från en av korvgubbarna, som gjorde kvällen än mer minnesvärd:

”Om det inte vore för de här tillfällena i livet…”

Kvällen slutade på andra sidan stan, i en annan förort, där vi mötte upp ett gäng smågangstrar. I traditionell venezuelansk stil ställde vi upp bildörrarna på vid gavel, drog på stereon och drack öl på gatan. Frampå småtimmarna blev klientelet alltmer tveksamt och drogerna fler, så jag valde att tacka för mig och susade hem med oersättliga minnen.

Bilderna är från ett annat slumområde som heter Petare.

Aztekhund

Den här nyheten är inte längre så ny. Men gynnaren på bilden väckte sådan uppmärksamhet när jag förevisade fenomenet i Sverige att den ändå känns relevant.

På resa i Mexiko träffade jag något som sades vara en aztekhund. Helt utan hårväxt, vilket gör att mexarna dagligen smörjer in dem med olja för att minska vattenförlusten (vilket låter konstigt eftersom hundar generellt inte har svettkörtlar). Svans som ett knutbeklätt rep. Breda tassar med något som påminner om simhud mellan ”tårna”. Tänder som ur allmänt hundperspektiv växer ”fel”, vilket min lokale mexikan använde som grund för den osannolika historien att hundarna istället försvarade sig vildsint piskande med sina knutsvansar. Oavsett sanningshalt är det en fantasikittlande historia, och djuren påminner om allt från förhistoriska dinosaurier, via sagoväsen från Sagan om Ringen, till de demonliknande byggnadsornament som stoltserade längst upp på skyskraporna i filmen Ghost Busters.