En vecka är kort tid, och ännu kortare blir den om den tillbringas i sommarsverige. Slut ögonen en sekund för länge och allt som finns kvar är ånga och törst efter mer.
Den stillhet, natur, ro och det klimat som Svea erbjuder dessa korta sommarveckor per år saknar för mig motstycke i världen. Lägg sen därtill ett fungerande samhällssystem, respekt (nåja) för medmänniskor, organisation och hyfsad social förutsägbarhet så är lyckan gjord och det går inte längre att minnas varför någon någonsin skulle vilja bo i Venezuela.
Det ljuvaste balsamet för själen är nog möjligheten till nyanserad och eftertänksam kommunikation. När energin läggs på innehåll och skiftningar i dialogen istället för på form och kontext, vilket fortfarande är fallet när jag pratar spanska.
Visserligen har året ytterligare en sisådär 45 veckor, när klimatet istället, som Fredrik Hedeer så målande sa, ”träffar en mitt i plytet”. Då är det lätt att glömma bort att uppskatta skönt välfungerande tysk byråkrati och möjligheten till ett gott samtal. Men återtåget till Sverige känns faktiskt allt mer lockande.
